mandajde.blogg.se

Omg.... denna delkurs var en katastrof. Mitt emellan våra VFU-placeringar hade vi någon konstig examination av diabetes och stroke. En del var att klassen var uppdelad så andra hälften av klassen fick samma tenta dagen efter. Vet inte riktigt hur logiken fungerade där? 

 

Den stora tentan som vi hade i slutet av terminen... säger det igen.. omg.. Ingenting stämde. Mycket av det som föreläsningarna hade lagt fokus på kom inte alls på tentan. Istället kom sådant som läraren ev. hade nämnt snabbt i förbifarten. Lärare och skola tycks kunna förklara sig med att studenterna måste läsa i böckerna.. och jo absolut, dum i huvudet är jag inte som inte förstår det. Min starka åsikt är, och kommer förbli, att det måste löna sig att gå på föresläningarna, varför har man de annars? En föreläsning måste hinta om vad som är av betydelse att kunna inom området och då är det också det man såklart pluggar på. Jag säger inte detta med ren bitterhet över att jag inte klarade tentan för det gjorde jag faktiskt, tro det eller ej. Jag säger det för att jag hade förmodligen inte klarat den om det inte vore så att min handledare hade lärt mig vissa saker som kom på tentan, så som hur man dödsförklarar någon på ett äldreboende.

 

Nä denna delkurs hoppas jag helt klart de ser över. Såhär får det bara inte vara på univsersitetsnivå. Behöver jag säga att det var många som misslyckades på tentan? Och då menar jag många... 

 

Jag hade min geriatriska placering efter min somatiska placering och hade väl önskat att det vore tvärtom. Jag hade minimalt lite tidigare erfarenheter från vården tidigare och därför hade det känts bättre med ett lugnare tempo inom geriatriken. Min placering var på ett ganska stort äldreboende som bestod av 3 demensavdelningar respektive 4 somatiska avdelningar. Min handledare var ansvarig för demensavdelningar så det var mestadels där jag var och vårdade patienter. 

 

Min handledare hade arbetat mycket inom vården och många år som ssk. Jag hade stor respekt för hennes kunnighet och erfarenhet. Hon hjälpte mig varva ner efter sjukhusplaceringen. Hennes krav på mig ansåg jag vara rimliga för min egna erfarenhet. Hon var lugn och metodisk. Fokus och vanliga moment vid denna placering var att planera och prioritera dagen, såromläggningar(ink. trycksår), riskbedömningar, dosettdelning, samtala och lugna patienterna, ta blodtrycket, ta blodprover på svårstruckna små äldre personer och vårda palliativa patienter med mycket subcutana injektioner! Vid ett tillfälle fick jag dra ut en kateter och vid ett annat tillfälle fick jag göra en intramuskulär injektion. Det var väl det, sammanfattningsvis. Jag gillade verkligen denna placering! Fick dock lite panik på blodproverna. Hade så jäkla svårt för det och misslyckades in princip i 4 veckor. 5e veckan tänkte jag att jag fan inte kunde lämna den placeringen utan att sätta ett enda. Den tisdagen klarade jag att ta 6 av 7 blodprover!!! Så även om ni känner er sämst så är det bara till att fortsätta och hämta stöd från er handledare!

 

 

Min allra första VFU-placering blev på en kirurgavdelning. Känner mig mest matt när jag tänker på det. Det var en väldigt tuff tid, många "bollar i luften", så att säga. Jag kände att jag skulle kunna lite om mycket, vilket jag inte gjorde. Var nybörjare på allt. Försökte hålla i bromsen för jag kände mig överväldigad men blev pushade framåt hela tiden. Ville inte ta blodprover själv efter en viss tid för jag kände mig fortfarande osäker men blev mer eller mindre tvingad till att försöka. Jag visste inte hur jag lärde mig bäst, var osäker på mig själv och på allt annat. Gillar absolut inte att bli inkastad i något, särskilt när jag känner att jag inte besitter kunskapen. Jag vill inte skrämma upp någon... men en bör veta att tempot är högre och mer intensivt. Ens relation till handledare blir avgörande skulle jag säga. Mitt tips är att våga ha med dig ett block överallt och anteckna alla frågor eller kunskaper som dyker upp. Våga säga att du behöver tid på dig i läkemedelsrummet. Våga säga att du vill sitta ner och läsa på innan du ska göra något självständigt. Låt inte deras tempo påverka dig, de är vana, du är ny! Det är inte meningen att du ska kunna allt och särskilt inte i deras tempo.

 

Nu var ju allt lite rörigt för mig men om jag skulle fundera över vad som var vanligt förekommande där så skulle jag säga att fokus handlade väldigt mycket om det som avdelningen var specialiserad inom, såklart. Jag kan tyvärr inte säga så mycket för det är lite känsligt det där med vilken avdelning man har varit på... men det handlade bl.a. om att övervaka op-sår, riskbedömningar, ta suturer/stygn, samtala med anhöriga och patienter, dokumentera, följa mat- och vätskelistor, aktivera patienterna, samordna med andra yrkeskategorier, dela läkemedel, sätta pvk och ta blodprover. Och sen allt annat sånt som hör sjukhuset till... Puls-möten, ronder, basal omvårdnad, massa samtal till jourläkare osv... 

 

 

Det här kändes till en början som ett ganska trist moment som skulle uppta viktig tid. Min handledningsgrupp har dock fått en av de bästa lärarna på den skolan, enligt mig, så handledningen har varit över all förväntan! Under tiden eller efter man har haft praktik har de flesta haft någon händelse att samtala kring på mötet. Underskatta inte handledningsmötenas funktion! Detta är något alla arbetsplatser inom vården åtminstone borde ha.

 

 

Jag är så osäker på min förmåga att räkna så jag blir tusan irriterad på mig själv. Jag måste ändå säga att läraren jag hade i detta ämne var duktig på att bryta ner alla hemska tankar man hade om att läkemedelsberäkning är för genier. Man får konkreta redskap att arbeta med! Sen är det verkligen ett hett tips att sitta tillsammans med andra och räkna! Man kan variera det genom att man ibland räknar enskilt först och sen diskuterar hur man kommit fram till det, eller också göra talet helt och hållet tillsammans. Båda sätten är bra!